Jag minns den ljusgrå himlen, havet och den avkopplande promenaden längs grusvägen. Tröttheten efter vrakdykningarna. Lyckan över att vara utomhus, över att lära mig mer om marin arkeologi ute i fält. Jag minns tydligt den 11 september 2001, när min studiekamrat kom springande med andan i halsen. Dålig mottagning vid forskningsstationen i havsbandet utanför Dalarö, men någon i klassen hade hört på radion om det som förmodades vara en attack i New York. Ett flygplan. En skyskrapa. Terrorattack? Jag tänkte på mina fyra barn och min man där hemma. På kärleken, på livet, på katastrofen. Hur går de vidare, de som drabbas?
Tre sorger, en vecka.
Förr eller senare drabbas alla av sorg. Jag vet. De senaste veckorna har jag tänkt mycket på vad som förenar och vad som skiljer sig åt när det gäller sorg – och hur olika den kan se ut.
Varje vecka möter jag anhöriga inför och under begravningsceremonier. Den veckan i september var inget undantag, men den gav mig också andra påminnelser om livets ändlighet och om hur olika vi hanterar döden och sorgen efteråt.
På onsdagen följde jag tv-sändningen av kung Harald V:s begravning i Oslo domkyrka. Han blev 89 år och dog av sjukdom – ett naturligt avslut på ett långt liv, men ovanligt uppmärksammat eftersom det handlade om en kung. Jag fascinerades av hur regisserat allt var: känslomässigt starkt och tillbakahållet på samma gång.
På torsdagen uppmärksammades den internationella suicidpreventiva dagen. Jag tände ett digitalt ljus hos Suicide Zero och tänkte på de familjer jag mött genom åren som mist någon i suicid. Något många helst talar tyst om.
På fredagen, exakt 25 år efter attackerna i USA, samlades människor vid Ground Zero, Pentagon och fältet i Shanksville. Jag tänkte på hur svårt det var att ta in vidden av det som hänt – och på hur vackert vi ändå kan lyfta kärleken till livet genom att gå samman och hedra varje människas värde, som i minnesmärket på Manhattan.
Tre dagar, tre helt olika förluster men med samma behov av ritualer och avsked. Behov av att samlas, vara nära varandra, tända ljus, dela livsberättelserna. Vi människor är flockdjur. Vi behöver varandra – ofta mycket mer än vi tror, och allra mest när livet möter motstånd efter dödsfall.
Sorgen efter en offentlig person
I veckorna efter kungens död fylldes Slottsplassen i Oslo av blommor, och över 46 000 personer köade för att se kistan. Domkyrkan var full av dignitärer, och tiotusentals kantade processionsvägen den 9 september – med salut, procession och direktsändning i tv. Sorgen fick vara officiell och delas av andra, både på plats och i sociala medier. Känslorna fick utrymme, och sorgen blev något som skapade ett vi, en slags gemenskap.
Kung Harald sågs som en landsfader. När terrordåden på Utøya och i regeringskvarteren drabbade Norge 2011 var han en av dem som talade till folket, bara en dryg månad efter attackerna: “Som far, morfar och make kan jag bara ana något av er smärta. Som landets kung känner jag med var och en av er.” Femton år senare, i somras – bara några veckor innan han själv gick bort – upprepade han samma ord vid årets minnesceremoni i Oslo domkirke, synligt rörd och med en röst som brast.
En norsk kvinna, bosatt i Sverige, sa i en intervju att sorgen kändes som att mista en nära anhörig – kungen stod folket så nära. Det säger något viktigt: vi sörjer inte bara den vi känt. Vi sörjer även det någon representerat – trygghet, kontinuitet, en röst som funnits där genom flera kriser.
Sorgen efter suicid
Den suicidpreventiva dagen instiftades för tjugotre år sedan av International Association for Suicide Prevention och WHO. I Sverige tände Suicide Zero ljus på flera håll, och myndigheter bjöd in till samtal om den nationella strategin “Det handlar om livet”.
Sorgen efter ett självmord bär ofta skam och tystnad med sig. Drabbade familjer möts många gånger av sänkta blickar och tystnad – omgivningen vet inte vad den ska säga eller göra.
Vad kan man säga som tröstar? Egentligen inget. Det man kan göra är att finnas där, lyssna, visa genom handling att man också sörjer. Den här minnesdagen skapar ett offentligt rum för något som annars riskerar att stoppas undan.
(Om du själv bär på tankar kring suicid finns hjälp att få. Du kan hitta kontaktuppgifter till hjälplinjer här nedanför.)
Det som skiljer – och varför det spelar roll
Givetvis går det inte att generalisera och säga att alla känner och upplever smärtan och sorgen på samma sätt – men kanske vi ändå kan se drag som återkommer i de olika exemplen.
Ett naturligt slut. Att en person dör av ålder och sjukdom kan vi rent intellektuellt förstå och kanske ändå på något vis emotionellt förbereda oss inför. Givetvis kan sorgen vara stark och förlamande till en början, men den blir för många ändå lite lättare att acceptera med tiden, eftersom vi vet att livet är ändligt. Att vi haft tid att säga hej då och kanske även tillsammans kunnat planera den sista tiden och begravningen kan också spela in. För många blir avskedet när en äldre dör något lugnare trots allt.
När livet känns omöjligt att leva. Att suicid aldrig är ett val är viktigt att förstå. Det kan dock för den enskilde i stunden kännas som den enda utvägen, när alternativet, att leva, upplevs omöjligt. Sorgen efter suicid färgas ofta av alla “om” och “varför”: att inte ha förstått, inte ha sett. Berättelsen blir ofta så personlig att den kopplar ihop den döda och dödsorsaken med kretsen av de närmaste – vilket gör att många upplever den som för nära och privat att dela. Jag ser dock en tydlig rörelse mot att fler vågar och vill berätta, eftersom berättelsen om livet på något vis skapar en slags mening i det kaos som blivit. Personen fanns, var viktig och är fortfarande älskad och saknad. Många som mist någon i suicid hittar stöd hos andra med samma erfarenhet. Sorgen kan ändå i många fall kännas tyngre då det är svårt att prata med utomstående. Just därför är Suicidpreventiva dagen och andra liknande manifestationer så viktiga. Vi behöver flytta fokus från dödsorsaken och framförallt förstå att den som sörjer efter suicid i lika hög grad behöver andra människors stöd som vid andra dödsfall. Vi är flockdjur.
Ett dåd riktat mot andra. Efter ett terrordåd bärs sorgen av många – både de som stod offren nära och de som aldrig träffat dem. Den stora berättelsen blir offentlig men för de närmaste kan sorgen ändå upplevas väldigt ensam. Fokus ligger på händelsen och varje enskilt liv är inbäddat i en kollektiv sorg. Även om den personliga berättelsen finns där, är den gömd i havet av alla andra berättelser. Sorgen bär ofta på ett extra lager av vrede och obegriplighet, liknande det som följer efter ett självmord: varför och hur kunde detta hända?
Det vi kan se är att behovet av ritualer ofta är detsamma, oavsett dödsorsak. Vi behöver liknande verktyg för att bära det tunga och svåra som sorgen innebär och vi behöver göra det tillsammans. Fast inte alltid på samma sätt, eller hela tiden – ibland behöver vi också pausa och få vara i fred, innan vi orkar söka oss till varandra igen.
Vi är flockdjur. Vi behöver varandra.
Vill du prata mer om det här?
Om något av det här väckte tankar – om en förlust i din närhet, om hur man pratar med andra vuxna eller barn om döden, eller bara ett behov av att sätta ord på sorg som inte får plats vid middagsbordet – får du gärna höra av dig för ett eget samtal. Jag håller också i Dödsnack, informella samtalskvällar där vi äter något gott tillsammans och pratar om det som annars sällan får plats i våra liv.
Om du bär på tankar på att inte vilja leva just nu – du är inte ensam, och det finns hjälp att få. Hör av dig till: Mind Självmordslinjen, 90101, öppet dygnet runt. Jourhavande medmänniska, 08-702 16 80. Vid akut fara för liv, ring 112.
Katarina Blix Lundqvist är officiant vid borgerliga begravningar, handledare i sorgbearbetning, Death Doula och ledare för Dödsnack. Hon driver Ton, Text och Tal i Stockholm sedan 2017.
Källor: Kongens tale ved minnemarkeringen 2011 – Det norske kongehus · Norge stannar upp – Göteborgs-Posten · Suicidpreventiva dagen – Region Blekinge · 25-årsminnet av 9/11 – Euronews