Vägen hit var krokig och tog tid. Den gick bland annat via arkeologi, sång, teater och en djup nyfikenhet på de stora berättelserna. Jag heter Katarina och i januari 2017 grundade jag företaget Ton, Text och Tal. Jag ville arbeta i dödens närhet och med livet i fokus.
Redan som femåring började jag läsa allt jag kom över, högt och lågt. Som vuxen utbildade jag mig till arkeolog och arbetade som kulturhistoriker, pedagog och arkeolog på Sörmlands museum. Jag höll bland annat föredrag och stadsvandringar, ledde pedagogiska projekt och producerade texter för utställningar. Många projekt handlade om livet och döden på olika sätt. Vi grävde till exempel ut en riktig bronsåldersgrav tillsammans med elever i årskurs fyra.
Jag har alltid varit intresserad av livsberättelser och existentiella frågor och arbetet på museet passade mig perfekt, men i en tid av förändring och hög stress blev jag svårt sjuk och tvungen att tänka om.
Min längtan efter att hitta ett nytt sätt att kombinera mitt skrivande, min sång och arbetet nära livet och de stora berättelserna gjorde att jag sa upp mig och bytte bransch. Efter en tid som kundrådgivare, borgerlig officiant och solist på en begravningsbyrå grundade jag Ton, Text och Tal, ett företag som jag nu driver enligt devisen att vi ska Fira livet!
“En dag ska vi dö. Men alla andra ska vi leva.”
— PO Enquist
Mångårig erfarenhet, utbildning och certifieringar
Det är ett privilegium att få arbeta med dessa livsviktiga frågor. I mina uppdrag som borgerlig officiant och sångerska kombinerar jag erfarenheter och personliga egenskaper på ett sätt jag alltid sökt. Det händer även att jag fungerar som stöd för personer som är döende och de som står dem närmast — existentiella samtal, planering inför den sista tiden och kommande begravning.
2017 blev jag certifierad handledare vid Svenska Institutet för Sorgbearbetning och gick påbyggnadskursen året därpå. Sorgbearbetning har hjälpt mig personligen att komma vidare i livet efter stora förluster som dödsfall, skilsmässa och sjukdom.
Hösten 2022 utbildade jag mig till Existentiell samtalsledare för Ann Lagerström på TALA OM LIVET. En utbildning som verkligen gav mig luft under vingarna och inspiration och mod att utveckla konceptet DÖDSNACK.
2024 antogs jag till utbildningen till Death Doula och End-of-Life-Planner hos Alua Arthur och hennes team på Going with Grace i Los Angeles. Det var (och är) så viktigt och intressant att få möjlighet att fördjupa mig i frågor kring livets slutskede och planeringen inför det.
I samtal med stödsökande och närstående ställs jag hela tiden inför nya perspektiv och ser det som en möjlighet att utvecklas och bredda min kompetens. Jag är stolt och tacksam över förtroendet.
“I am not saying that we should love death, but rather that we should love life so generously, without picking and choosing, that we automatically include it — life’s other half — in our love.”
— Rainer Maria Rilke
Dödsnack och andra, livsviktiga samtal
I mötet med närstående inför begravningar kommer frågan om döden givetvis ofta upp naturligt. Det slog mig dock redan tidigt att det för en del blev knepigt när jag använde ordet “död”. Många upplevde ordet som alldeles för hårt och tungt. Däremot gick det bra att använda omskrivningar som att deras person hade “gått bort” eller “somnat in”. Att ett enda ord skulle väcka så många svåra känslor och näst intill kännas tabu gjorde mig bedrövad och jag ville försöka förändra detta. Jag började leta och hittade konceptet Death Café, ett tryggt rum att prata om livet och döden över en fika eller middag. 2019 startade jag Death Cafés i Stockholm och har sedan dess även lett samtal i Uppsala och digitalt under pandemin, då med deltagare från hela Sverige.
Under åren har jag utvecklat konceptet till min egen form som jag kallar DÖDSNACK. Vi pratar om allt som rör döden — planering av begravningen, dödsskräck, suicid, eller om det finns ett liv efter det här. Ibland har vi teman, ibland inte.
Min övertygelse är att det skulle bli känslomässigt enklare om vi pratat igenom och skrivit ner våra tankar och önskemål i förväg — innan vi drabbats av ett dödsfall eller svår sjukdom. Det kommer förr eller senare att bli aktuellt. Varför inte göra det när vi är mitt i livet, friska och har kraft och ork? Och även om det kanske känns läskigt och hårt, varför inte säga som det är – att vi alla ska dö. Någon gång.
“From my rotting body, flowers shall grow and I am in them, and that is eternity.”
— Edvard Munch
Världsmästerskap, volontärarbete och hobbyodling
Under tjugo år sjöng och tävlade jag i barbershopkörsång — bland annat i Stockholm City Voices, Northern Stars Chorus och Rönninge Show Chorus. Med RSC tävlade jag i USA och vann tre VM-guld: 2013 i Honolulu, 2016 i Baltimore och 2019 i Las Vegas. En fantastisk hobby som blev en livsstil.
Numera hämtar jag kraft och glädje i naturen — med skogspromenader, odlingar av olika slag och umgänge med vänner, familj och toypudeln Winston, som ibland följer med som tröstehund på arbetet.
Under några år var jag volontär för MiND Sverige — på Självmordslinjen, som moderator för MiND Forum och som volontär på hospicet Maria Regina.
Jag har alltid varit nyfiken på livet — och har, liksom de flesta, haft det svårt i perioder, både fysiskt och psykiskt. Meningen med livet och vad döden betyder har alltid intresserat mig. Ibland när tillvaron känts extra tung har jag tröstat mig med att mitt liv liknar vädret: ibland molnigt och regnigt, men allt som oftast skiner solen — om än så lite. Det är livet, och det är precis som det ska vara.
Mitt mantra att “allting är i ständig rörelse” hjälper mig när livet känns hopplöst (vilket det gör ibland). Med den tanken blir det som händer just nu ganska snabbt historia. När det inte fungerar går jag ut och sågar lite, eller kör med kompostkvarnen eller pratar med någon. När perspektivet skiftar förändras även mitt fokus och jag blir påmind om att jag verkligen vill leva, ända tills jag dör.
Låt oss kroka arm och se vad vi hittar tillsammans längs vägen. Hör av dig!